Nej, nej och nej!

Kära Älskade Föräldrar, vad jag saknar er... Detta år är det tolv år sedan ni gick Hem till Gud. 

Det är naturligtvis självsikt av mig att sakna er så mycket som jag gör. Men ändå är det inte det. Ni stod för något som i nutid, är unikt. I mina inre samtal uppdaterar jag er... Ni gick innan helvetet bröt loss - terror, extremism, våld, skjutningar, sprängningar, pandemi, krig och perversioner. Och i mitt liv är det inte tryggt. Ännu bakbunden.

Ni bevittande under åren från tidigt åttiotal, den galenskap N.N. blundade för och därför tillät ske. Att hålla tyst är att hålla med. Han höll dörren öppen, så mina svärföräldrar kunde härja fritt. Idag sitter jag med sjukdom i magen, relaterad till alltsammans. Jag har alltid varit samhällsengagerad. Kämpat för rättvisa och frihet. Moral och sunt förnuft. Därmed varit en skrivande person orädd i mina artiklar. Av allmänheten fick jag positiv respons. Men spyor av svärföräldrarna. Och av deras schimpans till dotter... Allt medan N.N. vände bort blicken. Liten och rädd att stöta sig med sin forna familj, stod han med ena foten i vardera "lägret", vilket han kallade diplomati. Uppvuxen i en familj, där skuld och skam styrt. Utan ett rikt språk och känslomässig mångfald. Men, med dyrkan av andras pengar som mått på framgång. Löjlig och desperat statusjakt. Ytlighet och ren skär dumhet. Fake brands osv. Gapiga och flabbiga. Tomma tunnor skramlar mest.

I slutet av förra året, gick svärfar bort, 95 år. Får anses vara någorlunda hög ålder. Allt som då hänt något år tidigare, samt i samband med hans bortgång, har kommit att beröra mig mycket illa. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på varför. Han var ingen snäll person. Han  kunde vara rentav elak. Mycket elak. Hånfull och självgod.

Det jag med en utomståendes perspektiv, såg vid denna händelse, var inget vackert. När jag för en oändlig massa år sedan träffade N.N. berättade han att hans familj var kristen och därför bad de bordsbön (?!). Är bordsbön ett riktmärke för att följa Herren? Budorden. Gyllende regeln. Det dubbla kärleksbudet. Och Bergspredikan anger fundamentet. Men det skulle bli för mycket text för dem att ta in. Då blir charader enklare.

Cermonin avlöpte i byggdens kapell. Jag deltog inte, av den anledning N.N. framförde till mig då svärfar fyllde jämt för drygt fem år sedan. Att jag enligt svärmor, inte borde närvara med tanke på att schimpansen (dottern) då skulle bli hysterisk. Så det var lätt att avstå även nu. För upprörda apor vill vi ju inte ha.

Så med tanke på den wanne-be-high-society-föreställning jag i decennier beskådat från min åskådarplats, antog jag att det hela skulle arrangeras på klassiskt vis. Men ridån föll med ett brak. Och dekor, kulisser och masker for all världens väg. Även om min intuition så ofta viskat i mitt öra, "livslögn, livslögn..." så infann sig känslan av chock. Tankarna på er, Älskade föräldrar... Tankarna på er varma innerliga och eviga kärlek. Allt ni gjort för mig och min familj. Allt i Herrens namn. Ni fattas mig! Kan ännu höra era röster och känna era kramar...

Det är brukligt att samlas till cermoni för avsked. Och därefter tillsammans eventuellt intaga något ätbart. Att det upplägget är vedertaget, beror på att man i sorg och tårar, förlorar mycket energi. Det är en stark känslomässig händelse att ta farväl. Man är frusen och kall. Dock i detta fall, föga förvånande, samlades man under stoj och glam före cermonin, för att äta smörgåstårta. Sammaledes efter cermonin. Då togs partybild av öppna skrattande munnar. Förfest och efterfest. Var tog den där spelade värdigheten vägen? 

I början av September ifjol föddes mitt tredje underbara lilla barnbarn! Tack Käre Herre! Vilket mirakel! Mina barn och deras familjer är mina kronjuveler. De är mina skatter och dem jag lever för. De ger mening och energi. De bor i mitt hjärtas revir. Min tillflykt i en ond värld bland primater. Dop hölls i Januari. En högtid jag såg fram emot. Första gången jag skulle få träffa mitt Älskade barnbarn. Inbjudan till Dopet hade sänts ut. Mycket fint alltsammans. Några dagar före kom det till min kännedom att svärmor och apan med sin sailor inbjudit sig själva till Dopet. Minns hur jag skrek Nej, nej och nej!

Jag grät och kände hur min kropp havereade på samma sätt som en motor skär. Det gnisslar och skriker i metallen. Sedan tyst. De kom till Dopet. Nyfikna, snokande, stirrande. Totalt mal placé. Passade inte in. När apan dyker upp är det aldrig i det vackra tecknet. Hon drivs av behovet att veta var hon själv befinner sig. Skadeglädje eller avund. För mig kändes det som en våldtäkt av min själ. Jag skulle inte avlägga visit då svärfar fyllde jämt. Och jag avstod därför logiskt från att övervara hans kapell-cermoni. Medan apan tar sig friheter. Utan att N.N. reagerar. Han törs inte. Blod är tjockare än vatten. Men... utan vatten, inget blod.

Hur gick det efter Dopet? Fem dagar senare blev det ambulans på grund av buksmärtor. CT-röntgen och flera prover. Fick SVF-remiss, Standardiserat Vård Förfarande "vid välgrundad misstanke om cancer'. Under två månader har jag levt under en helvetes press. Inte kunnat hålla focus på någonting. Bara paralyserande tankar. Och jag har genomgått plågsamma undersökningar. Med betoning på mycket plågsamma. Nu har man kommit fram till att jag nog har MB Chron, liksom Du Älskade Mamma... Så nu väntar mig fler utredningar. Man kan vara bärare av MB Chron, som aktiveras av utlösande faktor. Som chock och svår stresspåverkan på kroppen. Apor kan!

Apfamiljens vidrigheter har pågått i en mycket långsam process. Man är inte medveten om när det händer. Psykopati. Min Längtan har varit och är, en ärlig, lojal, positiv, lugn och psykiskt stabil Livskamrat. Som framför allt är, till fullo rädd om mig!

Så länge jag kan minnas har min Röda Linje ignorerats och passerats. Som om jag inte vore på riktigt. Som om min existens inte är min, utan andras. Har inte ägt mig själv. Inte nått fram till mina känslor. Skymtat mig själv i vimlet av andras göranden och måsten. Hört mig viska mitt namn i sorl och brus. I ett tystnadens oljud. Ropat och skrikit i ett vacuum. Sprungit utan att nå fram. Burit min existens på nåder. Lärt mig vara tålig och belönats för att vara tapper när jag lidit. Ingen tröst och trygghet i smärta. Bara beröm för att uthärda. Så lägger man grunden till hudlöshet. 

Den Röda Linjen. Var och hur drar man den, när omgivningen är färgblind? 

Så, Älskade Föräldrar, sub sola nihil novus.

Livets Väg

 Äntligen!

Det är sååå längesedan jag skrev här. Men det har hela tiden varit något som stört mina tankar. Och nu skriver jag från min telefon. Så det är högst troligt att det smyger sig in tryckfel. Har ett tag funderat över hur jag vill definiera den här bloggen. Det är drygt tio år sedan jag startade den. Då - ett sätt för mig att skriva om sorg och saknad efter mina Älskade föräldrar, som båda gick bort 2011. Det förändrade mig. Och det har definitivt förändrat min syn på människor generellt. Men även på dem jag har runt om mig. På ont och gott. När livet ställs på sin spets, ger det sig att se vem som verkligen finns där... Och vem som glider undan.

Att skriva om sina innersta tankar och känslor, är att blotta sig själv fullständigt. Nästan. För det finns givetvis sådant som alltid kommer att ligga kvar i de allra innersta rummen. Men det finns ockå de där rummen som befinner sig på det där mellanplanet. Man talar ju om Detet, Jaget och Överjaget. Och eftersom jag i min vardag, saknar möjlighet att få föra en vanlig vuxen dialog, bunkrar jag hela tiden på mig tankar om allt mellan himmel och jord. Allt flätas samman och präglar mig. Skrivandet har också blivit mitt sätt att äntligen få tala till punkt. Utan att bli avbruten. Exempel är att jag brukar skriva brev till läkaren, inför ett besök. För det finns pratkvarnar som använder min avsatta tid för att använda mig som publik. Sjukvårdsavgiften blir ett biljettpris för att lyssna på en läkarmonolog. Och man lämnar föreställningen med än fler frågetecken.

På min hemmafront, inget nytt. Närstående till någon med högfungerande autism, är energikrävande. Och ensamt.  En slags sorg att Inse om att jag egentligen är ensamstående och knappt kan föra ett vanligt vardagligt samtal utan att mötas av fullständigt oprovocerad irritation. Eller blir tvärt avbruten. En person med autism är totalt opålitlig. Det som gäller ena dagen, gäller inte nästa. Av densamme gjorda utfästelser, förnekas i nästa stund. Tillvaron blir minst sagt otrygg. Det är tvära kast. Löften bryts ständigt. Trots min medvetenhet om det, vänjer jag mig inte. Men gå Då! Lämna! tänker ni. I flera tidigare inlägg har jag skrivit om det. Ni får gå bakåt i tiden. Inläggen Dallassallad är numererade.

Under flera år fanns en annan man. Det var år av ömsom kärlek, ömsom ångest. Skratt och tårar. Han var den som fick mig att stå ut. Ändå stod jag inte ut. Jag förträngde mig själv. Växte, men krympte samtidigt. En motsägelsefull tillvaro. Löften. Som även de pendlade. Korta stunder av lycka och närhet. Sedan leva med autopiloten inkopplad. Bedöva. Förtränga. Vara den gömda. Han skilde sig. Förväntade min glädje. Vid samma tidpunkt miste jag mina föräldrar. Jag kunde inte förena sorg och lycka på en och samma gång. Övermänskligt. Han förstod inte det. Ansåg at man sörjde färdigt på tre månader och sedan var det bra med det. Ett helt liv. Skulle det kunna sammanfattas på tre månader? Han blev arg och mycket iriterad på mig. Tyckte att jag svek honom, när min sorg var akut och jag stod med berg av saker att klara av i samband med med mina föräldrars bortgång. Praktiskt och känslomässigt.

När jag under 2014 var sjuk en hel del. Om det har jag också skrivit i tidigare inlägg. Se flikar under det årtalet. Då fanns han inte där för mig. Jag hämtades fyra gånger med ambulans på lika många månader. Han brydde sig inte. Lät mig veta att han behövde ha kul och gjorde sig oanträffbar. Ny kvinna! Som i sin tur svek hono när han blev sjuk några år senare. 

Han svek när jag som mest behövde honom. Svek när jag gick sönder som krossat glas. Hela mitt liv har kantats av olika slags sorger. LIkväl är jag en glad person med varmt hjärta och förmåga att känna / ge och ta emot Kärlek. För Kärlek och sorg är två sidor av samma mynt. Man kan bara sörja om man älskat. Blommor behöver både sol och regn. Vi behöver både dag och natt. Aktivitet och vila och så vidare. Så många år jag väntade på honom... Men han kunde inte ge mig behövlig tid... Tack och hej, nästa tjej. 

Under de gågna åren har jag försökt att foga samman de trasiga bitarna av mig själv. Inte helt lätt. Utan att se något samband mellan böcker och självläkedom, fick jag en ingivelse att läsa igenom en mycket stor del av den litteratur jag ärvt efter mina föräldrar. Ett år läste jag femtio tjockare böcker. Såsom kvalitativ skönlitteratur och biografier. Jag konsumerade böckerna med hunger och eufori. Kom mina fölräldrar närmare. Såg dem och förstod dem. Bottnade i mina känslor för dem. Grät floder av saknad och tomhet efter dem. Alla dessa böcker som under hela min uppväxt, stått där och vänt mig sin välbekanta ryggar och titlar. Dessa verk som jag hört så mycket om. Som lagt grund för så många intressanta samtal jag då som barn, bara lyssnat på. Och jag ser nu genom dessa av mig lästa alster, mina föräldrar. Och jag ser deras värdegrund och var de även hämtat inspiration ifrån. Denna process pågår ännu. Det finns en mycket stor mängd litterartur. Det är en mäktig upplevelse. Som, genom att jag kommer mina föräldrar närmare, även bidrar till att jag ser mig själv i ett vänligt och omtänksamt ljus. För hur det än är så kan vi aldrig nå lycka genom andra.

Det är däremot i umgänget och i dialogen med andra, vi ser oss själva. Vår självbild är avhängig av hur andra bemöter oss. Vi vill så gärna känna bekräftelse. Men man måste vara lyhörd för vem som bekräftar en och för vad den bekräftar. Bekräftar den i egennytta eller för Din egen skull? 

Sedan pandemins start har jag varje Söndag deltagit i online Gudstjänst i Pingstkyrkan! Första året blev det PIngst Helsingborg. Men dessa sändningar upphörde och nu följer jag Pingst Västerås. Hela mitt liv, sedan jag föddes, har jag gått med Jesus, som det heter. Vilken tillgång! Nu har jag emellertid för avsikt att landa det här inlägget. Pingstkyrkan förtjänar ett eget inlägg.

Nu skall jag ta en promenad med min Pumi kompis Esko, bland blommande körsbär och tulpaner. 

Kram, alla!!! ❤

Han / Hon / Hen

Att ha en Gudstro innebär inte att allt blir bra. Det innebär att ha det bra, hur allt än blir... 

Ibland undrar jag om det verkligen är så. Jag är Kristustroende. För vägen till Herren går genom Kristus. Det finns inget speciellt tillfälle då jag blev frälst. För jag är född i en familj med tro. Och den har alltid varit självklar för mig. Har försökt tänka mig ett liv utan Herren. Det ger mig känslan av total tomhet. Utan hopp och utan ramar.

Som ung var min uppfattning att Gudstro enbart berörde den enskilde. Och gifte mig därför med en icketroende. Så fel jag hade. Tro är förvisso något personligt. Men den kommer att beröra andra, genom värdegrund och agerande. Personen jag gifte mig med, visade sig vara enormt omogen, raljerade med tro och troende. "Vill du bedja?" frågade han mig, med spelad ironisk ton. Att föra vuxna samtal med vederbörande, var omöjligt. Jag kunde mötas av kommentarer likt; "Jag förlåter dig, mitt barn. Ty även jag har syndat..." Han lekte och mognaden var en sjuårings. Inget av detta var synbart i början av relationen. Familjelivet var inte hans "grej". Han tröttande på att vara make och far. Ville vara fri. Och stack.

Efter drygt ett år träffade jag en annan. Han var snäll och lite blyg. Mitt intryck var att han kom från en hel familj. Sprickorna i fasaden, såg jag först senare. Han klargjorde att han kom från en troende familj. De bad nämnligen bordsbön. Min tanke var att det lovade gott. Normalitet.

Vad jag så småningom fann, var att Gudstro för en del, är ord utan handling. Rabblade ritualer. Helt utan Kärlek. Gud ÄR Kärlek. Och den som inte kan ge eller ta emot Kärlek, bär inte heller Gud inom sig! För Gud förlöser Kärlek. Som ringar på vatten. Kärleken bjuder in och vårdar gemenskap. Men, i den här märkliga familjen, fanns eller finns ingen Kärlek. Ingen värme och empati. Inga positiva superlativer. Inget lugn. Ingen harmoni. Ingen intellektualitet. Bara yta och stort materiellt statusbehov.

Det var mycket prat om pengar, sjukdomar och skavller. Jag vägrade att hoppa på det tåget, och sågs därför inte med blida ögon. Det blev snabb utfrysning, bakdanteri, kränkningar, förtal, lögner och mängder av ogrundade påståenden. Vid tidpunkten var jag ung och barnen mycket små. Visste jag vad jag vet och kan idag, hade jag polisanmält, då flera uttalanden var mycket grova. Jag var pojken i Kejsarens nya kläder... Såg nakenheten som ingen skulle få se. Blev därför per automatik, en iakttagande outsider.

Kom att leva både i perspektivet och nära den perosn jag först uppfattade så som varande blyg. Istället för blyghet såg jag en kuvad och mentalt osjälvständig individ. I en familj där sann osjälvisk Kärlek är kittet, där är man välkomnande och bekräftande. Aldrig att de frågade mig om min barndom, mina föräldrar, mina miljöer. Inte ens ett litet foto av mig som barn, efterfrågades. Jag varken kunde eller kan beundra människor med sådan ignorans.

Det finns gemensamma nämnare hos dessa båda "män" jag beskrivit. Possessiva mödrar. Och på olika sätt frånvarande fäder. För en far kan vara fysiskt närvarande, men känslomässigt frånvarande.Då finns risk att den uppväxande pojken, göder en inre besvikelse gentemot fadern. Och kommer som vuxen att söka en fadersgestalt i män han överallt möter. Men han riktar även ilska och stor irritation mot kvinnliga kvinnor som söker mannen i honom. Hur skall han kunna svara mot bilden av en mentalt stabil man, när han ingen förebild fått? Hos modern har han som barn, sökt tröst. Men även rönt ensamhet och besvikelse då modern sökt social bekräftelse i fadern. Hon har tagit emot barnets förtroenden och sedan skvallrat för faderrn. Han kommer därför alltid att söka moderssurrogat. Kalla och bittra föräldrar ger psykiskt instabila barn. Barnen knyts till modern / fadern - inte via Kärlek - utan via skuldbeläggande.

Jag kunde inte inordna mig i detta Norén-drama. Blev snabbt obekväm. Det jag upplevde var inget jag kunde identifiera mig med. Länge, mycket länge, i flera år, levde jag i förlamande chock över hur jag behandlats. Mannen / pojken vände sig alltid bort när jävligheterna haglade över mig. Då ville han inte se. Rädd att föräldrarna skulle frysa ut honom om han tog sin hustus parti. Sannolik konsekvens är att kuvade pojkar blir könsneutrala "hen". Har könsneutrala "män" döttrar, får döttrarna ingen bild av manlighet, som de småningom skall attraheras av, för att kunna föra släkten vidare... 

I den goda relationen finns stabil manlighet och kvinnlighet, genuin Kärlek, sanning och god kommunikation på samma våglängd. Det är mi stora sorg i livet, att inte fått uppleva det. Saknar det så det värker i kropp och själ! Känner mig berövad och snuvad på mycket. Långt mer än de, förvisso stora summor jag blivit blåst på. Långt mer än den nackskada jag tillfogats. Långt mer än den utbrändhet jag fått...

Har överösts med lögner, svek, falskhet, smärta, svordomar, kyla. likgiltighet... Hur illa jag än har det, har hen det alltid värre. Jag vet varje dag att jag kommer att få det svårt. Det är inte frågan om - utan när. Som hugg i ryggen. Har hen hållt sig lugn en hel dag, kommer det på kvällen. Det är ofta ifrågasättande och hånfulla kommentarer om min hälsa. Det är kommentarer om ekonomi. Och allt handlar till syvende och sist om att han bara pratar om sig själv.

Isolation, vingklippt hälsa och ekonomi. Jag är dessutom hänvisad till köket där jag ibland får möjlighet att sitta och skriva vid köksbordet. Dock inte så ofta och mycket som jag vill och behöver. Skriva är min ventil. Och har det i dessa rader smugit sig in tryckfel, beror det på att det just nu är 30 grader i köket.

Tio år

Detta år är det nu tio år sedan ni gick bort, Älskade mamma och pappa... 

Ännu smärtar det. Känslan av tomhet och saknad är stor. Mycket stor. Ibland är det svårt ta i att ni är borta. Själva insikten infinner sig inte alltid. Behovet av att uttrycka mig, bara växer och växer. Sökandet efter orden. De rätta. De som träffar mitt i prick och låter mig själv anan och förstå. Få bitarna på plats. Se mig själv utifrån. För samtidigt som jag söker kontakt med mitt inre, strävar jag efter distansen. Perspektivet. 

Som ni ser har jag konto på Instagram. En mykcet underlig plats är det. Med underliga beteenden. Men intressant ur flera synvinklar. Man lär känna människor. Inte genom umgänge. Utan efter deras prioriteringar. Vad lägger man upp för bilder? Vad är syfte och budskap? Alla med en gemensam faktor; Bekräftelsebehov! Och vem gillar inte bekräftelse? Vem och vad bekräftas? Vem bekräftar?

Jag har ett hundkonto (@eskopumi). Lägger upp bilder på min Älskade Esko. Varvar dem med bilder ur mitt liv, från då till nu. Lägger inte upp bilder av andra. Och skulle heller aldrig lägga upp bilder av barn och barnbarn. Det kallas "sharenting". Minderåriga har rätt till integritet och den skall skyddas av föräldrar och andra. Men alla tänker inte så långt. Hursomhaver, så är Instagram ett utmärkt verktyg för att klargöra var man har folk.

Mina hundbilder "gillas". Naturbilder likaså. Samt bilder av mig själv... Men bilder med djupare budskap och mening, "gillas" av färre. Budskap och bilder kopplade till kristen tro och essensen i livet, intellektuella understatements ratas. Naiva vuxna vill likt småbarn, ha bilderböcker utan text. Hjulet snurrar, men hamstern är död. Hissen går inte ända upp...

Instagram är även ett utmärkt exempel på verifiering av socialt beteende. Det finns öppna konton som vem som helst kan besöka. Och det finns privata konton. Till de sistnämnda behöver man göra förfrågan om att få lov att följa vederbörande. Passande är då att själv lämna den personen tillträde till det egna kontot. För ett antal år sedan, sänkte jag garden och kondolerade fd makes förlust av sin fostermor. Vi sågs även på Dopet av gemensamt barnbarn... Det kändes ok, trots att jag och ni, mamma och pappa behandlats illa för många år sedan. Så på Instagram gjorde jag förfrågan. Som avvisades. Trots att han tillika läser denna blogg... 

Påminner om när fd svärmor och svägerska våldgästade där jag bor. Dök upp oanmälda. Nyfikna. Ville få en aning om var de själva stod i tillvaron. Se om det fanns något de kunde tjattra om i bilen tillbaka. Se hur jag såg ut efter alla år. Och jag ser väl ok ut. Kolla på Instagram! Hahaha... Medan de var här, blev det kaffe, kaka och tomma ord. Det jag minns mest efter det "besöket", vara att de inte med ett ord beklagade er bortgång, Älskade mamma och pappa! Det har de inte heller gjort för barnen. Blir patetiskt när vederbörande vill betrakta sig som "damer". Jag sänkte även då, garden. Och längre fram fyllde fd svärfar jämt. Så jag tyckte det var ok om jag kom och gratulerade. Men, se det gick inte! Det motiverades av fd svärmor med att dottern "skulle bli väldigt irriterad" om jag kom. Men dett var uppenbart ok att komma till mig...? I Sverige är det vanlig god ton att bjuda tillbaka.

Så Instagram och verkliga livet kan dock ha en del gemensamt - primitivt dåligt beteende.

På Instagram finns också fegisar, nyckelhålskikare. Som skapar ett konto för att följa andra. Men som inte ens lä'gger upp en profilbild! Hur svårt är det att bete sig ordentligt? Skäms man för sitt utseende, kan man ju lägga up bild av något annat. Ja, jag vet! Jag har en fjäril här som bild. Men den har ett symbolvärde. Ömtålig, sensitiv och konservativ (Blå Fjäril) Men, på nätet finns flera bilder av mig. Jag är med andra ord ingen feg, nyfiken fluktare.

Jag saknar er! Jag saknar tänkande människor i min närhet. Sådana som reflekterar och ser essensen i livet. Seriösa och intelligenta. Dumhet är en sedan länge härjande pandemi. Mot den finns inga vaccin. De som avkristnar vårt land, välkomnar islam. De som strävar efter jämlikhet, välkomnar förtryck... Vad är syftet??? När jag växte upp var de flesta kristna troende. Man fick den värdegrunden i hemmet och skolan. Och Dop och Konfirmation hade sin ursprungliga innebörd. Man upptogs i den kristna församlingen och genom Konfirmation, bekräftade man att man vill leva som en Kristi lärjunge. Nu finns sådant som kallas borgerlig konfirmation. Vad bekräftar man då? Att man är en glad kommuninvånare?

Jag är bekännande kristen troende. Och det tänker jag fortsätta att vara, även om mina närmaste skulle ha synpunkter på det. När ni, Älskade mamma och pappa fanns... så var det precis som om jag och barnen befann oss i en famn. Inte som helt kunde skydda mot svåra saker. Men den fanns där. För att ha en kristen tro innebär inte att allt kommer att bli bra. Det innebär att man har det bra, hur allt än blir.

Idag förstår jag att det var era ständiga böner och varma tankar på mig och barnen, som omslöt oss. Livet är kallt utan er.

Jag är trött på att behöva gömma min kristna tro. Bli ombedd att inte tala om kristen tro. Att bli ombedd att inte ge gåvor som har med kristen tro att göra. Och bli ombedd att absolut inte tala om någonting som har med Bibeln att göra! Så vad är tillåtet att tala om? Konsumtion och statusmarkörer? Väder och vind? Sådant bygger bara avstånd och empatibrist. Hur håller man ihop under sådana kalla betingelser? Och jag är trött på skenhelighet! Att Guds hus används som "mysfaktor". Stämningsfull miljö och akustik... Skolavslutningar osv. Trots att samma individer tar avstånd från kristna symboler. Vilket hyckleri!

De som idag tar avstånd från nazism, är bland andra, samma individer som anser att kristna troende skall hålla käften!

När ni Älskade mamma och pappa, fanns... Var världen ett bättre plats att leva i.

Älskar er alltid och Saknar er... Nedan en Saint Paula som stått i ert fönster. Finns ännu kvar.

Mail to; mamma.pappa@himmelen.gud

Kära Älskade Föräldrar,

Det är nio år sedan ni gick bort. Saknaden är enorm. Och lär så förbli. Världen är galen och ni stod på den värdegrund man i alla tider byggt sina liv. Den grund som nu rämnat och lämnat mänskligheten i sitt eget förfall. Med glädje har merparten individer, tagit språnget in i urbota dumhet och försatt sig själv i tillståndet av permanent viljelöshet - mental slöhet. Nickedockor. 

Dubbelmoral är styrmedlet. Miljön havererar i penningens namn. Vårt lilla land sorterar plastkorkar och burklock. Att hamna i rätt fack. Vägtullar och laddstolpar. Men lägger tillverkning i Kina, som man sedan beskyller för utsläpp. Lite som att dela ut fredspris och själv tillverka vapen. 

Frosseri. Överallt mat och matlagning. I all media är det mat. Färgglada rätter. Feta kockar rör i grytor och doppar skedar. Sedan skall det bantas och tränas. Slimmas och joggas. Timmar på nätet måste springas bort.

Överallt batterier som laddas. Materiell hets och inget duger. Kroppen duger inte. Hemmet duger inte. Kläderna duger inte. Ingenting duger. Media ger och media tar. I själen står det Lowbat... men var f-n är laddaren?

Coronakris. Kris? Katastrof är rätta ordet! Restriktioner för att stävja och hindra smitta, kritiseras av dem med låtsad empati. Ett visst svinn får man räkna med. Behov av trängsel och krog, är större än behov av överlevnad. Gamla, svaga dör. So what? Smittan ökar och besök på äldreboenden tillåts åter. Och landets gränser är som alltid, öppna. Ett land med svängdörrar och välkommen-skylt av allt från virus till kriminella. Mångfaldens (enfaldens) Sverige. Hurra! 

Kristus är passé. Knutbysekten framställs av media, som illustration av kristendom. Och mediakyrkans medlemmar förfasas och vänder med glada leenden, blicken åt islam - en fridens religion i vilken alla har lika värde. Män och kvinnor i harmoni. Hederskultur åt alla, trallala!

Hjärntvätt förekommer på många ställen. Inte bara i Knutby. Näringslivet, där penninggalenskap råder. I krig och diktaturer osv. Jag köper inte färdigapackade åsiktspaket med röda eller blå omslagspapper. För att stå stadigt, behövs ett vänsterben och ett högerben. För att utdela en varm kram, behövs en vänsterarm och en högerarm. 

Har nyligen avslutat boken Vägen till Klockrike, av Harry Martinson. Luffaren Bolle säger - "Om folk levde efter Skriften, behövdes inte det allmänna. Om alla älskade sin nästa så som sig själv, tog vi hand om varandra..." Människan är låtsasgod. Hjälper så länge det inte frestar på eller inkräktar på egot.

Dubbelmoral i allt. Yttrandefrihet, Tryckfrihet och Åsiktsfrihet är för alla, grundläggande självklarheter i det som kallas demokrati. I landet Sverige. Det debatteras, demonstreras och uppropas i sociala medier, mot tystnadskultur. Som likväl råder överallt! Var dig själv! Bara du är som majoriteten. Tyck vad du vill! Bara du delar påbjudna åsikter.  

Självcensur. Värst av all censur. Jag kämpar med den. Det vet ni. En balansakt i den högre skolan. Att nödgas omskriva för att inte förgås. Men samtidigt förgås för att nödgas omskriva. 

I Varmaste Kärlek

Er Dotter Hanna

Autism - Att vara närstående

Att vara närstående eller bättre uttryckt, leva i samma hushåll som vuxen person med autism, är mer än svårt och extremt påfrestande. Det är nog den vidrigaste och värsta formen av personlighetsstörning. Den tar all ens energi och det är lätt att bli så kallat anhörigsjuk.

Jag har inte uppdaterat på länge. Och det har sin orsak i ovanstående. Har inte orkat eller haft den inre ron. Det har jag förvisso inte nu heller. Men det finns så mycket jag behöver få ur mig. Har under oändligt antal år funderat över vad autism egentligen kommer av. Flera hävdar att det hänt något under fosterstadiet. Men frågan är om det inte också kan vara förvärvat via socio-emotionella förhållanden i familjen. Föräldrar utan förmåga att visa kärlek och värme. Föräldrar som projecerat egna problem och tillkortakommanden på barnen. Föräldrar som ställt orimliga krav utan att bekräfta barnet. Ytliga föräldrar som levt i en drömvärld av fantasier om sin imaginära storhet. Föräldrar som ursäktat sina ageranden, via lögner och dubbla budskap.

Barnet har helt enkelt blivit totalförvirrat och aldrig kommit i kontakt med sitt inre. Ett barn som stängt och skärmat sig mot världen. Allt och alla. Ett barn som utvecklöat ljugande och duperande, för sin egen överlevnad och självhävdelse. 

Det är på tiden att börja tala om hur det är för närmaste omgivning. Hemskt. Vederbörande har oftast två lägen - irritation eller aggression. Eller linjär. Totalt utan empati. Oförmåga att se någon annan. Ingen lyhördhet. Oförmåga att kommunicera genom normalt samtal. Tror sig alltid stå i centrum för alla diskussioner. Tror sig vara tillvarons mittpunkt.

Dåligt omdöme om folk och ekonomi. Impulsstyrd. Kan inte planera eller se konsekvenser av sitt handlande. Tecknar gärna avtal och bryter dem samtliga. Kan inte fullfölja någonting. Saknar strukturell bestående förmåga. Har skickligt lärt sig hoppa från tuva till tuva, vad gäller medmänniskor som vederbörande förväntar sig uppmärksamhet av. Spelar offerroll. Skickligt dessutom! Allting är andras fel. Vränger till händelseförlopp för att stå i ljus och ansvarslös dager.

Ständiga lögner. Falska utfästelser. Spelar på ens känslor för att vinna gillande och tillit. Kan inte glädjas med andra. Lätt för att bli barnsligt och omoget avundsjuk och missundsam. Kan vara mycket elak! Utmanade och inväntar reaktion hos den andra, för att vända situationen och själv bli den som visar lugn och sans. Ett slags övertag som stärker egot. Skapar på det sättet sin själuppbyggelse, likt en Pavlovsk reflex.

Ljuger om utbildning och kunnande. Söker image som går hem. oskuldsfull och naiv, ger ärlit intryck. En person hemma, en person ute. Medför att ingen utomstående tror den som utsätts för daglig abnormitet. Lögner om stort och smått, förvärrar den andras oro och tar all den energi som behövs för läkningsprocesser i kropp och själ. Skadar och inväntar sedan beröm för erjudande om att hjälpa. satt detta mönster i system för att framstå som vänlig och självuppoffrande. Ger med ena handen, tar med den andra. 

Skuldbelläger den andras sjukdom. Erbjuder först hjälp. Berättar sedan om sitt offrande för den andra. Benämner sig själv som mycket god och snäll. Utnyttjar andras kunskaper och binder sig under en period, vid en och samme person. Blir tight med denne, för att längre fram skylla vederbörande för att vara svekfull och illojal. Mycket självisk och har absolut ingen förståelse för andras behov av återhämtning, efter många svåra upplevelser...

Men det har inte samhället - vården - heller. Allt focus ligger på den som har autism. Det är bara det att denne har inte referenser och vet inget annat. Det finns så kallade anhörigföreningar. Men de generaliserar. Önskvärt är det stöd som behövs utifrån enskild situation. Inghens liv liknar andras. 

Jag tror av att posessiva mödrar av borderline-karaktär, tillsammans med bestraffande oempatiska fäder, lägger god grund för barn att utveckla personlighetsstörning, oavsett det är autism eller ADHD.

Så ofta jag sökt råd och stöd i vården. Tips om hur man skyddar sig själv. förebygger ohälsa... Inga svar.

Varför går du inte, frågar ni kanske? Läs flera inlägg bakåt. Eller läs dem alla, så finner ni svaret. Önskar livet vore svart eller vitt... Blir man berövad allt det som är grundläggande för att fungerande liv... blir det som att be en benamputerad att springa. 

Det vidriga är den självcensur som skapas, då man ombeds hålla käften och inte beklaga sig. Att genom decennier får höra att man överdriver. Att man är besvärlig som klagar. Att man får skylla mig själv...

En familj i vilken samtliga tycks ha diagnoser från A till Ö, är totalt ointresserade av djupa reflektioner, genuin humor och lever i total avsaknad av intelligens och begåvning... anses det fullständigt naturligt att breda ut sig och kritisera dem som påpekar att kejsaren är naken!

Är övertygad om att autism är sammansatt av flera beteendestörningar - som gör dessa individer till slukhål eller svarta hål.

Vår Tid är nu

Homosexuell man

Lesbiska kvinnor

Familjeslitningar

Alkoholism

Vårdnadstvist

Otrohet

Intriger

Maktmissbruk

Feminism

Arvstvist

Stöld

Undanhållande av bevis

Integration

Tårgasattack

Dessertör

Spelberoende

Överskuldsatthet

Förskingring

Utpressning

Urkundsförfalskning

Trolöshet mot huvudman

Misshandel

Hot

Oäkta barn

Kommunistisk fanatism

Egenmäktighet med barn

Självmord

Cancer...

Detta är innehållet i den högt uppskattade serien Vår Tid är nu. Den sänds nu i tredje säsong. När man analyserar innehållet, inser man att det är PK-styrt. Man har beställt en serie som förpackas i tid, miljö, scenografi, så att den tilltalar tittaren. Avslutar varje avsnitt med en cliffhanger, för fortsatt behov av att följa med. 

Tidstypiska miljöer till trots, är skådespelarinsatserna mediokra. Det noterar man då man enbart lyssnar och bortser från kläder, smink och interiörer. 

Att paketera alla ovan ingredienser, utan några som helst inslag av glädje och positivism, känns inte trovärdigt.